En bitande kall fredagsmorgon i slutet av januari upptäcker jag att min häst är sjuk. Själv febrig i en vinterförkylning som aldrig verkar ge med sig och med två hostiga barn hemma från skolan har jag vinglat ut i stallet för att servera frukost. Den gamla hästen och ponnyn gnäggar otåligt och slår med frambenen i boxdörrarna när jag dröjer för länge med höet. Den tredje, den vanligtvis så uppfodrande unghästen säger ingenting. Han står och hänger med huvudet längst bak i boxen och verkar knappt märka att jag är där. Jag går in till honom och ser att han varken ätit eller druckit under natten. När han tackar nej till den sockerbit jag erbjuder honom förstår jag att det är illa.
Jag lägger örat mot magen på honom och blir glad när jag hör att det mullrar därinne. Magen på en häst som har kolik tystnar. Med febertermometern i den ena handen och telefonen i den andra tar jag tempen på honom samtidigt som jag googlar hästars normaltemperatur. Det visar sig att de har ungefär samma vardagstemp som människor. Enligt termometern har kraken 42 graders feber.
Den jourhavande veterinären låter lite som om mitt oroliga samtal väckte honom men när han kliver ur bilen på stallplanen en timme senare ser han alert och doktorsmässig ut. I stallet behöver jag inte peka ut vilken häst som är sjuk. Inte ens den mest luttrade hästhandlare skulle kunna sälja min ynkliga häst just nu.
Veterinären gör ungefär samma saker som jag gjort för en stund sedan. Lyssnar på magen, tar temp och puls.
Febern är extrem och hästen ska få febernedsättande medicin i spruta. Vätska ska ges genom slang i näsan och blodprov ska tas.
Veterinären som inte vet att det inuti min nära 800 kilo tunga häst gömmer sig modet hos en liten, liten skogsmus, börjar rigga upp sina behandlingsattiraljer. När han tar fram en rakmaskin förstår jag att det kan bli svettigt.
– Han har aldrig blivit klippt förut, säger jag medan veterinären oförskräckt drar igång maskinen. Med fladdrande näsvingar tar hästen ett halvt steg bakåt. Jag vet att det lilla mushjärtat bankar i bröstet på honom och att han ser sitt liv passera i revy. Några okomplicerade sekunder senare är både rakning och spruta avklarade.
– Han tog det som en man, säger veterinären.
– Kör på med vätska i näsan nu innan han förstår att han fortfarande är vid liv, säger jag.
Tre nedslangade kassar vatten senare tackar veterinären för sig. Han ska ringa under dagen och meddela provsvar. Hästen har redan börjat svettas av den febernedsättande medicinen och jag går in för att se till mina sjuka människobarn.
De är friskare än hästen och glassen jag ger dem till frukost behöver inte slangas ner.
– I morgon kanske ni kan gå till skolan, säger jag.
– Kanske, mumlar de frånvarande. De hostar plötsligt väldigt bakom sina skärmar.
Ute i stallet har hästen börjat tugga lite på sitt hö. Det är något virus meddelar veterinären senare.
Vabruari har inte ens börjat.
Maria Loboda