Medan Miljöpartiet ännu bara var ett oppositionsparti – o, ljuva tid! – kunde man med ett lätt överseende roas av det sätt på vilket de gröna ofta lät sin politik formas i symbios med dagsnyheternas rubriker.
Det som radioekot, storstadstidningarna eller tv rapporterade om på morgnarna gjorde miljöpartisterna med förkärlek något snabbt ihoprafsat utspel av före lunch. Alla som minns förmiddagsflödena av pressmeddelanden från Miljöpartiet vid den tiden torde kunna bekräfta att det förhöll sig så.
Något hoppades man väl att det här beteendet skulle klinga av i och med upphöjelsen till ansvarig regeringsställning. Men vad man hoppas är som bekant inte alltid vad man får. Följaktligen tog sig utbildningsministern Gustav Fridolin ett så kallat återfall den 15 januari i år, då Dagens Nyheter gick ut med den inte alldeles sensationella nyheten att svenska skolböcker i historia domineras av fakta om män. Endast 13 procent av historieböckernas namngivna personer var kvinnor, uppgav DN.
Fridolin blev av detta så bestört att han omgående kallade de berörda läroboksförlagen till sitt departement. Med lite stolthet och råg i ryggen borde nog förläggarna ha struntat i att komma, men som lydiga skolbarn infann de sig och tog emot bakläxan av den förnumstige ministern – vars egen historia för övrigt började 1983.
Den således ännu inte 32-årige Fridolin ville ha, som det brukar heta vid uppläxningar, ”en förklaring” till hur det kunde gå så snett med jämställdheten i historieböckerna. ”Om hälften av eleverna inte känner sig sedda i läromedel är det svårt att motivera skolarbetet”, lät han förstå.
Efter det kom han ut från mötet och triumferade med att ”det finns en gemensam bild av att ojämställdheten är en utmaning och att det finns en önskan att på allvar ta tag i den här frågan.” Han uttryckte vidare att ”myndigheterna ska vara mer delaktiga i kontrollen och utvecklingen av läromedel”.
Så nu är det alltså tid för historierevision i regeringens och utbildningsministerns namn. Nu spelar det mindre roll hur det i verkligheten såg ut med jämställdheten under stora delar av 1900-talet och alla andra århundraden dessför-innan. I stället för att förklara frånvaron av kvinnor i historien med hur ojämställd tillvaron faktiskt var förr, så ska det nu krystas fram ett innehåll i historieböckerna som speglar hur det borde ha varit, med dagens värderingar.
Lite kan man skratta åt detta. Men ännu mer kan Fri-dolins ambitioner att skriva om historien framkalla mörkerrädsla.
Är det oförsynt att undra om inte konstitutionsutskottet borde titta på ärendet?