För ett par veckor sedan kritiserades den rödgröna regeringen Löfven enhälligt av riksdagens konstitutionsutskott på inte mindre än tio punkter. En så omfattande kritik har ingen svensk regering tidigare fått.
Mest kritik i fråga om antalet ärenden fick miljöpartisten och vice statsministern Åsa Romson, som ensam fälldes i tre av de tio fallen.
Men den allvarligaste kritiken från KU riktades mot socialdemokraten och sjukvårdsministern Gabriel Wikström. Den fd SSU-ordföranden och ledamoten av kommunfullmäktige i Västerås fick rejält på tafsen av utskottet för att han – helt emot reglerna – släppte iväg ett förslag om att upphäva kravet om det fria vårdvalet utan att först inhämta lagrådets synpunkter.
Och nu verkar han vara på gång igen. Wikström vill nämligen låta utreda hur apoteken sköter sig. Han har fått för sig att det råder brist på apotek på landsbygden och att folk har svårt att få tag på sina mediciner. Kommentatorn Lena Mellin i obundet socialdemokratiska Aftonbladet kallar detta ”Sveriges mest onödiga utredning”.
Lena Mellin visar med fakta från Apoteksföreningen, till vilket både de statliga och de privata apoteken hör, att Wikströms tes inte alls stämmer.
Det finns i dag 1 300 apotek i Sverige, 30 procent fler än innan det statliga monopolet avskaffades 2010. 1,4 procent av befolkningen har mer än 20 minuters bilväg till närmaste apotek, det är färre än före avregleringen. Antalet personer per apotek har också minskat från 10 000 till 7 400. Den högsta apotekstätheten per person finns för övrigt inte i Stockholm (där den tvärtom är lägst) utan i Jämtland, Västerbotten och på Gotland.
Och att apoteken i glesbygdskommunerna skulle ha blivit färre efter att monopolet upphört, vilket Wikströms tal kan leda tanken till, är en ren myt. Exakt fyra så kallade landsbygdsapotek har lagts ned, närmare bestämt i Marstrand (som i och för sig är en stad), i Kvänum på västgötaslätten, i Lima (där Landstinget Dalarna lade ner vårdcentralen) och i Löttorp på Öland (där det var ett sommarapotek för campingturisterna sex veckor per år). Samtidigt har det öppnats nya apotek i Insjön, Ösmo och Älmsta. I den mån lönsamhetsproblem finns och kan vara ett framtidshot för apoteken, så gäller det i regel inte apoteken på landsbygden utan snarare i storstädernas gallerior, där hyrorna är höga och det ibland finns flera apotek under samma tak.
Frågan är därför om inte Gabriel Wikström egentligen har något annat i kikaren för apotekens räkning, nämligen att få fram argument för ett återförstatligande. Kan det vara så att Kubas och Nordkoreas sällskap, bland världens länder med statligt apoteksmonopol, känns som något att sträva efter för Wikström och hans partikamrater?