Nej – det finns ingen riktig post längre. Härom sistens skulle gubben sända ett paket till goda vänner på landets västra kust. Det tänkta innehållet vägde 2,3 kilo och var alltså för tungt och dessutom för skrymmande för det postförsändelsefraktande och distribuerande numera mer eller mindre danskägda blåskyltade företaget. Ett konkurrerande företag, dock inte det norskägda gröna, kunde inte utnyttjas men kanske ett som lät generöst till namnet – som om man vore villig att skänka sina kunder något och därmed vara lite billigare.
Må så vara men så blev det inte.
Den förövrigt älskvärda unga dam som stod bakom disken i den matvarubutik som skyltar och säger sig vara ombud för diverse företag upplyser gubben om att man först ska gå in på företagets hemsida, betala frakten över nätet och så själv printa ut en fraktsedel innan den av gubben begärda tjänsten kan utföras och tillhandhållas.
Gubbens första reaktion blev omedelbart ett överslag om det inte vore lika bra att ta paketet under armen och sedan tåget till nämnda landsända för personligt överlämnande av produkten.
Med lite tur hade det inte blivit nämnvärt dyrare än vad frakten slutligen skulle komma att kosta. Problemet var bara att man numera inte kan lösa biljett på järnvägstationen heller. Det är det här som kallas valfrihet och effektivisering, rationalisering och till och med sanering av ekonomin.
Det är det dom får lov att lära sig i Grekland nu. Man säljer ut gemensamt ägda verksamheter och släpper in aktörer som tänker profit istället för samhällsintressen.
Berättar man för någon litet yngre medmänniska att vi haft bland annat ett postverk, ett tele- och telegrafverk, banverk och vägverk och en gemensamt ägd järnväg och samtliga verk var försedda med statlig och kunglig krona så känner dom doften av Sovjetunionen.
Tanken svindlar. Tänk om man kunde rationalisera likadant i stugan. Ponera att man bjuder ut den stora eleganta stekpannan med trähandtag till försäljning och låter den upphandlas. Då får man en hacka att köpa kotletter för.
Sedan får man vända sig till alla konkurrerande stekpannshållare för att eventuellt och vid behov leasa tillbaka sig egen. Framåt jul skulle väl då det genom försäljningen realiserade och erhållna kapitalet vara förbrukat och stekpanneägaren kunde börja håva in ren vinst och skrika catshing var gång Mor i stugan ska till att steka några skivor falukorv.
Men det är väl något som inte stämmer. Var det bättre förr – i själva verket?
Backis