Det är decembermorgon och ute är det samma väder som igår. Och alla andra dagar före det som jag kan komma ihåg. Grått, lerigt och oändligt stilla. Barnen har precis hunnit med bussen till skolan och jag har utfodrat och släppt ut alla djur. I fönstret står ett par pelargoner på god väg in i vintervila. Torra blomkorgar och gulnande blad på långa spretiga stammar. Inomhuskatterna syns inte till. De gömmer sig för lånehunden som rastlöst vandrar runt i huset. Upp och ner för trappan, några varv genom rummen här nere, en stund vid mina fötter. Frågande blick och klor som raspar över golven.
Med hunden i hasorna sätter jag på kaffe och funderar över om jag ska hämta in ved nu eller sedan.
– Vi tar in ved sen när vi går ut, säger jag till hunden som bara hör ordet ut och rusar mot hallen.
Han sätter sig vid ytterdörren med svansen piskande mot hallmattan.
– Inte nu, jag måste dricka kaffe och jobba lite först, säger jag. Hela bakdelen på hunden skakar i takt med svansen när jag pratar med honom. Hans ordförståelse är begränsad.
Kanske är han kissnödig igen, tänker jag och öppnar dörren. Han var med ut till skolbussen för en stund sedan men man vet ju aldrig. Det är en farbrorhund. Han kanske har trängningar. Ute ljusnar det sakta. Bakom granarna i skogsbrynet skiftar himlen överraskande i rosa. Hunden skuttar ut på trappan, snurrar några varv men stannar upp när han märker att jag står kvar i dörröppningen.
– Hopp och lek, säger jag med en illustrerande handrörelse till hunden vars mustascher vibrerar av förväntan. Han verkar inte alls förstå vad jag menar.
– Ja, vi kan ju lika gärna gå nu då, säger jag och sätter på hunden och mig själv varsin reflexväst.
Ur grannens ladugård strömmar dansbandsmusik och med hunden stretande i täten tar vi sommarens kostigar vidare ut i hagen. Hunden springer lös med nosen i backen och jag kliver över nedfallna träd och frusna komockor. Träden står som svarta statyer och det är alldeles tyst. Jag är märkligt tom på tankar.
När vi kommer hem somnar hunden på soffan och jag sätter mig vid datorn. Jag uppslukas av skrivandet och rycker till när hunden larmar om att skolbussen stannat ute på vägen. Det har det börjat blåsa. En bit ensilageplast far över gräsmattan och mitt yngsta barn kommer rusande över gården med ryggsäcken studsande över axeln.
Vid mellanmålet berättar hon att fröken har sagt att alla vuxna ska rösta igen.
Hon tuggar frånvarande på sin smörgås medan jag berättar om den parlamentariska krisen.
– Måste vi följa med då, undrar hon. Jag gissar att hon tänker på den hissade flaggan och mitt högtidliga predikande om de demokratiska skyldigheterna från i september.
– Jag vet inte, svarar jag. Kanske inte. Men du kan väl gå ut med hunden i alla fall?
Maria Loboda