Det är sen eftermiddag och på radion som står på i stallet varnar de för ett snöoväder som ska dra ner över landet senare i veckan. Jag mockar och rampen som jag kör den fulla skottkärran uppför är blöt och hal som såpa. Just där jag måste stanna för att samla kraft och balans för att inte halka av sticker stalltaket ut en bit över rampen. Det saknas en stupränna och kallt regnvatten strilar envist ner i nacken och vidare ner längs ryggen. Trots regnet och trots att november är i full gång är det märkligt varmt. Hästarna svettas i sina vinterpälsar och jag har fleecetröja bara för att det känns obligatoriskt den här tiden på året.
– Snart kommer kylan, säger vädermannen på radion.
På andra sidan ladan hör jag hur den sena skolbussen kommer med mitt tonårsbarn. Innan det blir för mörkt måste vi hinna ned till den lokala badplatsen som hon ska ta bilder av och använda till en skoluppgift.
I bilen ner till badplatsen jämför vi krämpor. Tonåringen har ont i höften och ett stort blåmärke på låret efter att ha halkat av samma ramp jag precis balanserat på.
Jag klagar över konstant träningsvärk i vaderna. Vi kommer fram till att det säkert beror på den extra tyngden i form av all lera jag varje dag går omkring med under stövlarna.
Nere vid badplatsen går vågorna på havet som är lika grått som himlen. Bryggorna är uppdragna sedan länge och gungorna slår i vinden.
Jag sitter i bilen medan min tonåring springer runt och fotar ur olika vinklar.
– Ljuset räcker precis, ropar hon ur skuggorna.
När vi kör hemåt några minuter senare slår jag på helljusen. Klockan är halv fem.
Kanske låter det som att jag klagar men i själva verket tycker jag mycket om november. Min man, som inte är lika förtjust i årets gråaste månad säger att det beror på att jag fyller år och kanske har han rätt. Kanske är mina vuxna novemberdagar fortfarande präglade av någon slags barnslig förväntan. Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker om det stillsamma, lite fuktiga ulltäcke som vilar över höstens sista månad. Ingenting är
storslaget eller uppenbart och man måste gå riktigt nära för att få syn på det som är vackert.
Mossa till exempel. Tidigare i dag, när och mina leriga stövlar trampade runt i skogen på jakt efter säsongens sista svamp överraskades jag av det färgglada lapptäcke av mossor och lavar som låg utspritt över hällarna där jag gick. Det var som om jag plötsligt såg något nytt där jag redan gått många gånger.
Jag vet inte om mossan har någon slags blomningstid nu eller någonsin. Förmodligen är det väl bara så att det krävs nakna grenar och blygrå himmel för att den ska framträda. Kanske står mossan där och lyser året om men man lägger inte märke till den där man går och tjoar över mer storslagen skönhet.
Nu ser jag den och nu försöker jag med tanke på decembers dörrkransar och adventsstakar och den väntade snösmockan från norr minnas var den växer. Jag letar efter landmärken i form av rotvältor och egendomligt formade träd.
Jag tittar nära. Lägger märke till detaljer, konturer och strukturer.
Jag tänker att november trots allt är storslagen. Men man måste skynda sig. Det mörknar fort.
Maria Loboda