När detta skrivs, onsdag förmiddag, ser det ut som att Sverige har hamnat i en regeringskris.
I nyhetssurret låter det ungefär som om världen skulle gå under.
Men vi ska ha klart för oss att regeringskriser förekommer både nu och då i åtskilliga demokratier, mera sällan i diktaturer. Och av alla anledningar som regeringar faller på hör budgetnederlag till de allra vardagligaste.
Tänk på Belgien. Det landet var utan en fungerande regering från den 17 juni 2010 till den 6 december 2011. 541 dagar. Nästan ett och ett halvt år. Ändå ligger Belgien kvar där det ligger, med fungerande samhällsfunktioner, god choklad i butikerna och ett ännu existerande värdskap i EU-sammanhang.
Vi är ovana vid kriser av det här slaget i vårt land. Och vi har en väldigt ovan politiker till statsminister, Stefan Löfven. Uppenbart har han underskattat svårigheterna med att bedriva budgetpolitik i det rådande parlamentariska läget. Han har sträckt ut ena handen till åtminstone delar av den borgerliga alliansen samtidigt som han omfamnat Miljöpartiet och greppat tag i Vänsterpartiet. Till detta har armarna inte räckt. Förhandlingarna vänsterut och samregerandet med de gröna har försvårat möjligheterna till uppgörelser över blockgränsen.
Sverigedemokraternas beslut att fälla regeringen Löfven genom att stödja alliansens budgetmotion är såklart ett avsteg från tidigare praxis i riksdagens kammare. Men det är inte första gången som det hänt. Så sent som i december i fjol gjorde Socialdemokraterna ett, om inte identiskt, så i varje fall likartat avsteg när de tillsammans med de övriga rödgröna och Sverige-demokraterna stoppade den del av alliansbudgeten som handlade om brytpunkten för statlig skatt.
Då sade Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson, nu finansminister, att det inte är ”oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar”. I dag låter det helt annorlunda från hennes håll, kan man konstatera.
Sverigedemokraterna å sin sida hotar med att fälla alla budgetar i framtiden som tillåter ökad invandring och som ger Miljöpartiet ett avgörande inflytande över flyktingpolitiken. Det låter naturligtvis hotfullt, men sannolikt är det bara i år som det hotet kan få verkan. Med ett troligen något lösare allianssamarbete längre fram under mandatperioden skulle budgetprocessen kunna gå lättare.
En quick fix för Löfven i det uppkomna läget skulle vara att låta MP lämna regeringen. I och med det skulle han kunna få SD:s budgetstöd utan att ändra en siffra i tabell-verket. SD skulle få sin skalp samtidigt som Löfven kan säga att politikens innehåll står fast.
Att få alliansen med sig ser svårare ut, inte på grund av prestige utan på grund av de stora sakpolitiska skillnaderna. Det är ju de skillnaderna som gör att Löfven inte vill regera med alliansens budget.